Elisabetdagen.

Jag har blivit väldigt uppvaktad. Jag fick gurksmörgåsar, choklad och presenter på sängen.
Min namne Elisabet Abelli har ringt. Grattis även alla andra Elisabet!
Men vad som fick mig att vilja blogga idag, var att kanske någon undrat hur det gått med min tomatillo-odling. Två dagar har jag nu ätit tomatillosalsa och serverat mina anhöriga till bl.a. falaflar, kidneybönor och ris. Apropå kidneybönor kan man hellre hålla sig till våra inhemska bruna bönor. De är lika goda och de går utmärkt att koka med tomater och chilifrukter, man behöver inte alls hålla sig till det sötsura recept vi är uppvuxna med. Men nu hade vi kidneybönor. Och som sagt hade vi salsa, och jag har kvar en skål tomatillos i kylskåpet.
Det blev små gröna frukter, som omogna körsbärstomater, fast de är inte alls tomater. De är som inslagna i en "lykta", ett pappersliknande grönbrunt hölje. Man tar bort höljet. Frukterna känns lite klibbiga. Man tvättar dem. Jag har hittat beskrivningar av växten samt recept genom att googla. Salsan gjorde jag genom att mixa lite citronsaft, tomatillos samt en liten bit röd paprika. En rå tomatillo som den är smakar inte gott. Mixad som nu skrivits smakar den utmärkt! Många recept innehåller avocadofrukter, chili, koriander och vitlök till tomatillos.
Jag tror jag skall odla fler nästa år. Bland det bästa är att frukterna är mycket hållbara.

Trädgården har frusit.

Som vissa läsare påpekat har jag inte varit någon flitig bloggare senaste tiden- nej, jag har inte varit flitig i trädgården heller. Det är sant, att jag kunde ha skrivit förra veckan att frosten till sist tog tag i oss, frös ogräset likväl som de gröna blad som var kvar på syrener och äppelträd, och sedan vräkte först snöblandat regn ner på oss, varefter det kom ren snö, varefter det regnat och snön smält. Jag förstår, att vissa läsare som badat i pooler på Azorerna skulle glatt sig åt
detaljerade skildringar av vår snö.
Det känns lämpligt att gå i ide. Men jag skall göra en raid ut i trädgården någon dag och plocka fler aroniabär och nypon. De sitter kvar. Jag känner mig stimulerad av att min sylt och saft efterfrågats. Aronia verkar ha blivit trendigt, helt rätt har många uppfattat aronian som mystisk, mycket smaklig, mycket hälsobringande och även färgen har uppskattats. Så jag bjuder på mer saft ett tag till!
Jag tog med hallonsylt till Ylva i Stockholm i förrgår. Hon hade önskat sig det. Det känns bra att sprida sylt och saft. Jag har alltså inte gått i ide än, utan åkte tåg. I går kväll, när jag åkte hem
tog resan Stockholm Central-Gävle 3 1/2 timme, vilket innebär två timmars försening, på grund av att ett tåg spårat ur tidigare på dagen. Det var härligt att komma fram.