Äpplen.

Sommaräpplen täcker gräsmattan, eller gör den i alla fall gulgrönprickig.
Jag har gett äppelkakor till Ylvas jobb, ätit äppelkakor själv, fryst in några, kokat lite mos, och nu har jag börjat skära äpplen i bitar, som jag lägger i förpackningar och stoppar i frysen. Det är
rätt enkelt, man behöver inte koka äpplena först eller lägga dem i sockerlag. Djupfrysta äppelbitar kan man lägga i äppelkakor i vinter, eller bara lägga dem i en form i vinter, hälla på lite kanel och om man vill även socker, kanske kardemumma, lite stötta nejlikor eller lite muskot, möjligen koriander . Sedan sätter man formen i ugnen, kanske 200 grader, och låter äpplena smälta lagom, varefter man äter dem med gräddfil eller grädde eller glass.
Självklart ska man äta så många äpplen man kan redan nu.
Gräset är smaragdgrönt- det är märkligt hur det tagit sig efter allt regn.
I mitt Signe Tillischträd blommar kaprifolen för fullt. Bland snöbären blommar den violetta alpklematisen. Jag gick lös på snöbärsbuskarna tidigare i sommar och högg bort vad jag kunde, för de var så risiga, och nu är de som är kvar riktigt vackra.
Tunga, svarta klasar med aroniabär väntar på att bli skördade. Jag brukar göra sylt och saft. De har en rätt fadd smak i sig, men blir väldigt goda blandade med lite svarta vinbär, vanilj eller citron. Det är så tacksamt att plocka dem, det går så fort jämfört med att plocka vinbär.
Det går att blanda dem med äpplen också. En bra sylt gör man av aroniabär eller andra bär och äppelbitar med skal, men utan kärnhus. Man kokar bär och frukt, varefter man mixar koket. Jag är lycklig ägare till en stavmixer, vilket gör det enkelt. Sedan häller man i syltsocker
och kokar enligt anvisning på påsen. Godaste äppelmoset tycker jag man gör helt utan socker. Om man skalar äpplena, skär dem i bitar, tar bort allt fult och skadat samt tar bort kärnhusen och kokar bitarna försiktigt. Det moset tar ju tid och måste frysas om man inte äter upp det direkt. Kokar man äppelmos med syltsocker håller det länge i glasburkar även om man använder mycket mindre socker än vad som rekommenderas på påsen till sylt.
Äppelsaft brukar jag koka också! Ett år var jag i Moskva och de serverade äppelsaft till frukosten på mitt hotell. Den smakade som om jag kokat den själv till min stora förvåning. Sedan dess tänker jag alltid på höst i Moskva när jag dricker min äppelsaft.
Förra helgen var jag i Sörmland och firade min vän Haralds femtioårsdag. Harald och Bissa har nio äppelträd. Jag kunde inte låta bli att plocka av alla äpplen och ta med mig hem, fast jag har egna äpplen. Bl.a. har de Oranier och Åkerö. Deras träd är gamla och man kan stå under flera av dem och känna sig som om man stod i en sal, för grenarna bildar täta rum.
Jag var fascinerad av deras äpplen, men ännu mer av deras pumpor. Komposten var dold av slingrande gröna pumpgrenar med stora gröna blad, och från grenarna, som klättrade upp i häcken, hängde pumpor av olika storlek och form, mönster och färg, gula och grönmönstrade. En del var släta och andra knottriga. Bissa påstod pumporna bara börjat växa där till allas överraskning, de måste kommit från någon kompost de kastat ut.
Detta till skillnad från mina pumpor, som jag omsorgsfullt förodlat inne. Jag var för sen med dem, och nu är de också slingriga och har stora gröna blad, men pumporna är få och de två största är mindre än golfbollar. Jag tror jag vattnat för lite, men Harald och Bissa skrattade och sa, att de inte vattnat komposten alls. Några andra år har jag lyckats bättre och jag skall försöka nästa år igen. Lyckas man med sin pumpodling har man mat för lång tid framåt, förutom att lycka är att se pumpor växa och ta form.